Apostlamötet och de noakitiska buden

Apostlamötet och de noakitiska buden

Hur väl stämmer de sju buden som tillkom före Sinai, de så kallade noakitiska buden, med de bud som hedningarna skulle följa enligt apostlamötet i Apostlagärningarna 15? Frågan är väsentlig om vi rätt skall förstå apostlamötets intentioner. Särskilt viktigt är det att förstå sambanden mellan de noakitiska buden och buden på apostlamötet när vi skall avgöra vad Jakob menar med att ”Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.”

De sju lagar, som var bindande för hela mänskligheten redan innan Sinaiförbundet, anses av judarna fortfarande vara bindande för icke-judar. Termen noakit visar det universella i dessa bud, eftersom hela mänskligheten härstammar från Noas tre söner, som överlevde syndafloden. Lagarna återfinns i de tidiga kapitlen i Moseböckerna, före uppenbarelsen vid Sinai. Det finns fler bud  än de sju som tillkom före Sinai, men rabbinerna kasserar dessa genom hermeneutiska regler och i enlighet med viss tradition. Dit hör t.ex. omskärelsen och förbudet att äta nervsträngen över höftbenet (1 Mos 32:32).

Följande sex bud anses vara ålagda Adam: 1) inte dyrka avgudar; 2) inte häda Guds namn; 3) upprätta rättvisa; 4) inte mörda; 5) inte begå otukt; 6) inte stjäla. Ett sjunde bud lades till efter syndafloden: 7) inte äta kött som tagits från ett levande djur. Dessa bud anses vara bindande för hela mänskligheten, i motsats till de bud som endast var bindande för israeliterna. En hedning som bodde i Israel och höll dessa bud kunde betraktas som en Ger Toshav, medan en hedning som  helt konverterade till omskärelseförbundet kallades Ger Tzedek.


Frågan i Apostlagärningarna 15 om man måste bli Ger Tzedek, och omskära sig, för att bli frälst, besvarades att det räckte med att man blev Ger Toshav, och höll de noakitiska buden.

Jämför vi dessa noakitiska bud med de bud som åläggs hedningarna i apostlamötet i Apg 15 så ser vi att det finns flera likheter. Vi läser: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.” Avgudadyrkan, otukt och att äta levande djur återkommer i Apg 15. Att häda Guds namn, mörda eller stjäla är ju så självklart främmande för en troende att de inte behövde tas upp. Vi kan alltså helt klart se att Jakob kopplar de bud som åläggs hedningarna med de noakitiska buden. Så frågan i Apostlagärningarna 15 om man måste bli Ger Tzedek, och omskära sig, för att bli frälst, besvarades att det räckte med att man blev Ger Toshav, och höll de noakitiska buden.

Man kunde bli formell Ger Toshav, men man kunde också bli informell Ger Toshav. Om man blev formell Ger Toshav, så åtföljdes det av ett juridisk skydd, och möjligheter till ekonomisk hjälp från det judiska samhället. För att få en sådan formell status behövde man söka upp en Beth Din, en judisk domstol bestående av tre rabbiner. Påpassligt nog, så säger Jakob i Apg 15:21 att det finns sådana i varenda stad. Men även en ickeformell Ger Toshav kunde få hjälp från synagogorna. Judarna hade skyldighet att rädda livet på alla hedningar, som accepterade de sju universella noakitiska buden (Avodah Zarah 65a).

Apostlamötet i Jerusalem avhandlar alltså inte bara frågan om hur man blir frälst, utan ger också handfasta råd att åtnutja den befrielse från avgudadyrkan som judarna hade fått av Rom genom ett eget collegium. Om hedningarna i jesusrörelsen höll de noaktiska buden, så var judarna tvungna att rädda livet på dem och ge dem det beskydd som de så väl behövde.

Länktips:
Fullständig frihet (Andy)
Tro och gärningar (Mikael Karlendal)
Några frågor om Israel (Joachim Elsander)
SvD om länder som inte upprättat rättvisa