Samma slags ohörsamhet

Samma slags ohörsamhet

Judendomen har i kristendomen famställts som en lagisk religion som står i motsats till evangeliet. Men den senaste veckan har vi gått igenom både Apg 15 och Talmud och kunnat se att det fanns en planerad väg för hedningarnas “frälsning” redan innan evangeliet kom. Att bli Chasidei Umos HaOlam och därmed få del av den kommande världen var förunnat de hedningar som höll de sju noakitiska buden och samtidigt hade gjort någon form av “andlig upplevelse”  i samband med detta. Därför finns det all anledning i världen att ägna tanken åt vad evangeliet egentligen bestod av. Vilka goda nyheter var det egentligen som presenterades? 


Med bruten stav, bindel för ögonen och bortvänt huvud, framställs judendomen, till skillnad från kristendomen, som den svagar av de två (staty i Strassburg).

Judarna hade en ”frälsningsväg” för hedningarna. Talmud säger till och med att den hedning som håller de sju noakitiska buden är likställd i status med översteprästen: 

“Rabbi Meir brukade säga, när skall vi lära oss att även när en icke-jude sysselsätter sig med studiet av Toran är han likställd i status med översteprästen? Vi finner det: … Håll mina bud och stadgar, ty den som gör det skall leva genom dem (3 Mos18:5). Det inte står ‘präster, leviter och israeliter’, utan ‘den som gör det’, det visar att även en icke-jude som sysselsätter sig med att studera Torah är likställd i status med översteprästen.” (Baba Kamma 38a)

Detta stämmer ju väl överens med att Jesus, som inte var en levit, och därmed inte heller behövde underordna sig reglementet för leviter, präster eller översteprästen. Han hade ju den högsta andliga stutusen trots att han inte hade det mest rigida reglementet. Han var mindre avskild Därför bör vi alltså fundera över vad det goda i evangeliet egentligen bestod av? Självklart fanns det en retroaktiv koppling till Golgata när vi tänker på syndaförlåtelsen för judarna under templens tid. Men vari bestod den goda nyheten i? Ingen blir väl speciellt glad om de tror att de är skuldfria och sedan får reda på att det inte är det, meni samma ögonblick också får veta att någon har betalt skulden. Vi bör alltså förvänta oss att evangeliet, det glada budskapet, är något mer än en sönderriven skuldsedel.

 
Den här veckans textläsning har handlat om att Mose inte fick komma in i Landet. Mose och Gud hade säkerligen gjort upp om Moses synder, annars skulle han väl inte ha kunnat dyka upp på Förklaringsberget (Matt 17). Därför tror jag att vi istället för att navelskåda vår försoning, skall fokusera på frågan vad som hindrar oss att komma in i den vila som är utlovad till oss som tror. Det står ju att om vi hör hans röst i dag, så skall vi inte förhärda våra hjärtan:
 
“Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro. Vi däremot som har kommit till tro får gå in i den vila om vilken han har sagt: Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de komma in i min vila, detta fast hans verk var färdigt med världens skapelse. Ty på något ställe heter det om den sjunde dagen: Och Gud vilade på sjunde dagen från allt sitt verk, men här heter det: Aldrig skall de komma in i min vila. Eftersom det står fast att några kommer in i den och eftersom de som först fick det glada budskapet inte kom in, för sin ohörsamhets skull, så bestämmer Gud på nytt en dag, när han så långt efteråt låter David säga i dag. Det sker i de redan anförda orden: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan. Hade Josua låtit dem komma till vila skulle Gud inte efteråt ha talat om en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.” (Heb 4:1-11)
 
Med all önskvärd tydlighet, så bringades de första tvåtusen årens läsare av Hebreerbrevet på fall genom samma slag ohörsamhet. Vad kan vi göra annorlunda idag?